Tre frågor till Johan Wicklén författare till ”Vi ger oss aldrig”, en bok om svensk drogpolitik

Om du kunde resa bakåt i tiden, bli en minister eller annan beslutsfattare för en dag och ändra något i svensk drogpolitik – till vilken tid skulle du åka, vem skulle du bli och vad skulle du ändra?

Bra fråga, men: Jag vill fortfarande vara journalist och skildra den svenska narkotikapolitiken. Jag hade dock gärna rest tillbaka till sent 80-tal och bevakat framför allt processen kring kriminaliseringen av det egna bruket och ställt de frågor som INTE ställdes de åren. Inte minst under åren då fokus allt mer lades på den enskilda brukaren under parollen ”det ska vara jobbigt att vara missbrukare”. Att Sverige så tvärsäkert kunde strunta i att ge människor adekvat vård och istället tro att man skulle kunna straffa bort problemet, är minst sagt häpnadsväckande. Och att i princip inga journalister granskade detta kritiskt under de här åren är ett underbetyg till hela min yrkeskår.

Vilket är det sämsta respektive bästa drogpolitiska beslut som någonsin tagits i Sverige?

Ett av de bästa måste väl ändå vara när man på 60-talet beslutade sig att ägna flera år åt en gedigen utredning (genom Narkomanvårdskommitéen) kring alla nyanser av narkotikaproblemet. Då fanns ändå en öppenhet och en intellektuell ärlighet i arbetet man utförde, vilket sedan fick stå som grund till den tidiga svenska narkotikapolitiken, som på många sätt var mindre moraliserande och mer pragmatisk än vad som senare skulle komma.

Det sämsta måste vara att man med tiden låste sig så vid en viss syn på problemet och att man avfärdade alla andra länders politik som en ”uppgivenhetens politik”. Det här storhetsvansinnet blev i längden skadligt för Sverige och det visade sig också att det var väldigt få länder, om ens något, som till slut ville lyssna på oss. Trots idoga försök att exportera den svenska synen runt om i Europa efter EU-inträdet i mitten av 90-talet. Till viss del lider vi fortfarande av detta, anser jag. Vi tror att vi vet något andra inte vet, trots att vi i dag knappast har några siffror som talar till vår fördel.

Vad önskar du att de som ser och hör dig på konferensen ska ta med sig därifrån?

Jag vill egentligen bara att man ska få en historisk bakgrund till varför vi i Sverige pratar om drogerna, och då framför allt cannabis, på det sätt vi gör. Jag hoppas också kunna teckna en bild av var vi befinner oss just nu globalt och vad som komma skall. Både förhoppningar och farhågor.

Tack, Johan! Vi ser fram mot att ha dig med oss på IKMDOK-konferensen den 8 november.