Tjejer i gängkriminella miljöer har länge gått under radarn. På IKMDOK-konferensen den 4 och 5 november i Växjö berättar Anna Byström, som leder projektet En blind fläck 2.0, om vad som krävs för att de ska kunna upptäckas i tid.

IKMDOK-konferensen arrangeras av IKM (Institutet för kunskaps- och metodutveckling inom ungdoms- och missbruksvård) vid Linnéuniversitetet och hålls den 4 och 5 november. Konferensen hålls i år för 32:a gången och riktar sig till verksamheter och praktiker som arbetar med kunskapsbaserade arbetssätt i det sociala arbetet. För den publiken är projektet En blind fläck särskilt relevant, eftersom det visar vad som händer när viktiga frågor aldrig ställs i bedömning, dokumentation och samverkan.

Ingen såg hela bilden

Projektet En blind fläck började med en iakttagelse. Många av tjejerna hade redan kontakt med skolan, socialtjänsten, polisen eller vården, men ingen såg hela bilden. Både En blind fläck och fortsättningen En blind fläck 2.0 finansieras av Europeiska socialfonden (ESF).

En inledande förstudie visade att samhällets kunskap, verktyg och insatser i hög grad var utvecklade utifrån pojkars kriminalitet. När killars normbrytande beteende ofta tolkas som kriminalitet, har tjejers motsvarande signaler i stället tolkats som psykisk ohälsa, social problematik eller relationsproblem.

”Samhället har saknat rätt frågor, rätt analys och rätt samverkan för att förstå tjejernas situation och erfarenheter”, säger Anna Byström.

Enligt Anna Byström handlar det sällan om en enskild signal. Det är kombinationen av flera riskfaktorer som tillsammans skapar en hög risk. Det kan vara psykisk ohälsa, skolfrånvaro, normbrytande beteende, drogproblematik, våldsutsatthet, destruktiva relationer, hedersproblematik, kriminalitet och sexuell utsatthet.

”Projektet har visat att tjejer ofta upptäcks först när problemen blivit mycket omfattande, trots att det i efterhand går att se att signalerna funnits under lång tid.”

Flera tjejer beskriver också en känsla av att vara osynliga, trots att de upprepade gånger visat att de inte mått bra.

Både offer och förövare

En av de viktigaste lärdomarna är att tjejerna ofta befinner sig i en dubbel position. De kan vara utsatta för våld, hot, kontroll, exploatering och sexuella övergrepp, samtidigt som de själva är delaktiga i brott eller kriminella miljöer.

”Problemet är att samhället ofta vill placera människor i en kategori. Antingen offer eller förövare. För den här målgruppen fungerar inte det. Om vi bara ser utsattheten missar vi riskerna och kriminaliteten. Om vi bara ser kriminaliteten missar vi våldet, traumat och exploateringen. Därför behöver insatserna utgå från båda perspektiven samtidigt”, säger Anna Byström.

Sexuell utsatthet är ingen sidofråga

Den sexuella utsattheten visade sig vara mer omfattande än projektet kände till när det startade. Sexuell exploatering, sexuellt våld och kontroll är en central del av många tjejers livssituation. Anna Byström beskriver det som den kanske mest betydelsefulla lärdomen från projektet.

Socialtjänsten har stor kompetens kring social problematik, men behövde kompletteras med specialistkompetens kring sexuellt våld, trauma och sexuell exploatering. Pilen är en lågtröskelenhet inom Regionhälsan i Västra Götalandsregionen där barnmorskor med specialistkunskap om sexuellt våld tar emot personer från 12 år som har utsatts eller riskerar att utsättas. Samverkan med Pilen gjorde att sexuell utsatthet kunde identifieras tidigare, och att tjejerna fick tillgång till vård och behandling.

”Det räckte inte att upptäcka utsattheten. Det behövde också finnas en väg vidare till stöd.”

En egen modell för svenska förhållanden

Arbetet har inspirerats av Londonmodellen, arbetssättet hos Integrated Gangs and Exploitation Unit i London där polis och socialtjänst samarbetar strukturerat mot organiserad brottslighet och samtidigt ger stöd till tjejer. Det projektet framför allt tog med sig var vikten av tidig upptäckt, ett genussensitivt perspektiv och att arbeta utifrån hela tjejens livssituation. Modellen bekräftade också betydelsen av att förstå relationen mellan sexuell exploatering, våld, kriminalitet och utsatthet, i stället för att se problemen var för sig. Storbritannien har dessutom legat före i forskningen om tjejer i gängkriminella miljöer.

”Samtidigt blev det tydligt att modeller inte kan kopieras rakt av. Svenska myndigheter arbetar utifrån andra lagar, sekretessregler och ansvarsfördelningar.”

Därför har projektet utvecklat en egen samverkansmodell mellan socialtjänst, polis och hälso- och sjukvård.

En blind fläck 2.0 omfattar tjejer upp till 30 år. En viktig anledning är att samverkan gav mer kunskap om vilka stödinsatser som saknades i övergången mellan ungdom och vuxenliv.

Projektet har även tidigare arbetat med tjejer över 18 år, men genom En blind fläck har samverkan med bland annat kriminalvård, polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård fördjupats. Kontakterna med tjejer i frihetsberövande miljöer och efter frigivning har gett en bredare bild av målgruppen.

”Vi ser att många lever vidare med samma utsatthet, samma traumatiska erfarenheter och samma kopplingar till kriminella miljöer långt efter att de fyllt 18 år”, säger Anna Byström.

Från projekt till ordinarie arbete

Riskfaktorerna måste in i det ordinarie arbetet, menar Anna Byström.

”Det betyder att kunskapen inte får stanna i projektet.”

För en handläggare handlar det om att systematiskt uppmärksamma komplex problematik innefattande sexuell utsatthet, exploatering, psykisk ohälsa, skolproblematik, våldsutsatthet, destruktiva relationer och kriminalitet eller kopplingar till kriminella miljöer. Men också om att förstå hur faktorerna samverkar.

”Vi har sett att tjejerna ofta upptäcks sent därför att varje riskfaktor hanteras separat.”

Målet är att riskfaktorerna ska bli en naturlig del av utredningar, bedömningar och samverkansstrukturer som SSPF, SIG och BOB, och att de följs upp. Att en insats har genomförts säger nämligen inget om den leder till förändring. Därför behöver man dokumentera riskfaktorer, utsatthet för våld, inklusive sexuellt våld, och exploatering, psykisk hälsa, skol- eller sysselsättningssituation, relationer till kriminella miljöer och skyddsfaktorer. Man behöver också följa upp om tjejerna upptäcks tidigare, får vård snabbare och om samverkan fungerar bättre än tidigare. En förutsättning är också att socialtjänsten ställer rutinfrågor om våld, och att de frågorna även omfattar sexuellt våld och exploatering.

”En viktig lärdom från projektet är att det som inte dokumenteras riskerar att fortsätta vara osynligt.”

I En blind fläck 2.0 är målet att göra kunskapen, arbetssätten och samverkansmodellen till en del av ordinarie verksamhet, och att bygga ett nationellt kunskapsnätverk med aktörer i Göteborg, Malmö och Stockholm.

”Tjejerna finns”

Vad hon vill att publiken på IKMDOK ska ta med sig hem sammanfattar Anna Byström kort:

”Att dessa tjejer finns. De har funnits framför oss hela tiden, men samhället har haft svårt att se dem.”

En blind fläck har visat att när forskning, socialtjänst, polis och hälso- och sjukvård arbetar tillsammans framträder en betydligt tydligare bild av målgruppen. Anna hoppas också att publiken tar med sig att sexuell utsatthet inte är en sidofråga. För många av tjejerna är den en central del av förklaringen till varför de hamnat där de hamnat.

”Frågan är inte längre om tjejerna finns, utan hur vi organiserar samhällets stöd så att de upptäcks tidigare och får rätt hjälp i tid.”

Inför föreläsningen

Du som är anmäld till IKMDOK-konferensen kan höra Anna Byström berätta mer om En blind fläck redan på första dagen, onsdag 4 november kl. 11.00. Hon föreläser tillsammans med Charlotta von Mentzer, teamsamordnare på Pilen inom Regionhälsan VGR och doktorand vid Göteborgs universitet.